Ett fotografi från Peru, 2014: Jani Korpi håller en bred, rund skalle som samlingen kallar Starchild 2. Namnet är lånat från en annan skalle i Mexiko, känd genom Lloyd Pye; det här galleriet håller de två isär.
Samma resor lämnade också ett spår i sten. År 2011 fotograferade han Peru och Bolivia i resans ordning, från Nazcakusten till saltet i Uyuni: öken, vassöar, sicksackmurarna i Sacsayhuamán ovanför Cusco och de tätt fogade stenarna i Tiwanaku och Puma Punku.
Den 15 februari 2024 fotograferade han stenhuvuden på Egyptiska museet i Kairo. Deras profil kan påminna om Perus långskallar, men likheten är bara visuell: Kairohuvudena är skulpturer, de peruanska skallarna är ben. I undersökt Paracas-material tolkas ett långt huvud som en formning i barndomen, inte som ett resultat av DNA.
Jani Korpi håller skallen som kallas Starchild 2, Peru 2014. Namnet har getts av samlingen och videons berättare, inte av forskningen. Foto: Jani Korpi, Peru 2014.
”Jag har rest runt hela jordklotet, och här håller jag Starchild 2-skallen i mina händer.”
Bildgallerier: 15 platser
Perus kust
Nazcalinjerna
Hur ritar man en kolibri större än en fotbollsplan utan att någonsin se den uppifrån?
En geoglyf från luften: figurerna ritades genom att rödaktiga, järnoxidbelagda stenar flyttades undan så att ljusare mark syntes.Fakta: Kultur: Nazca · Datering: ca 500 f.Kr.–500 e.Kr. · UNESCO: 1994Ombordstigning inför flygturen. Många figurer är för stora att tyda från marken; kolibrin är omkring 93 m lång.Start från Nazca. Panamericanan, byggd innan linjerna skyddades, skär rakt genom ödlefiguren.De flesta linjer är bara 10–15 cm djupa; den torra, nästan vindstilla pampan har bevarat dem i omkring 2 000 år.Linjerna löper rakt över pampan och över kullar, vissa i flera kilometer nästan utan att ändra riktning.År 1982 kopierade Joe Nickells lilla grupp en 134 m lång kondor på ett par dagar med pinnar och snöre, utan flygperspektiv.Forskare räknar över 800 raka linjer, omkring 300 geometriska figurer och ett sjuttiotal djur- och växtfigurer.Fakta: Linjer / geometriska / figurer: 800+ / 300 / ca 70Raka linjer på slätten. År 2024 rapporterade en AI-stödd kartläggning ledd av Yamagatauniversitetet 303 nya figurativa geoglyfer.Den gröna dalen bredvid den kala pampan. Många forskare kopplar linjerna till vattenritualer; vissa linjer tycks peka mot vattenkällor.Bevattnade fält nära Nazca. Underjordiska puquio-akvedukter, som de i Cantalloc, leder fortfarande vatten till gårdarna.En figur på pampan. Maria Reiche kartlade och försvarade linjerna i årtionden, från 1940-talet till sin död 1998.Linjer korsar en figur. Sådana överlappningar tyder på att geoglyferna gjordes under många sekler, inte efter en enda plan.Trapetser och långa linjer på kullarna. Öppen fråga: vissa forskare tolkar trapetserna som rituella samlingsplatser.
Nazcas gravfält och akvedukter: Chauchilla, Cahuachi, Cantalloc
I öknen söder om Nazca sitter de döda fortfarande i sina gravar med sitt långa flätade hår kvar.
Mumier och krukor i en öppen grav. Kropparna lindades i bomull och bestreks med harts, vilket hjälpte till att bevara dem.Fakta: Gravsättningar: ca 700–1534 e.Kr.En sittande mumie i en grav klädd med adobe. Gravsättningarna här spänner över ungefär 200 e.Kr. till 800-talet.Gravväggar av lertegel. Gravfältet hittades på 1920-talet och plundrades i årtionden innan det skyddades 1997.Hår och tyg finns kvar eftersom det nästan aldrig regnar här; öknen skötte balsameringen.Ben och textilier efter gravplundrare (huaqueros), som grävde i gravarna i jakt på keramik och guld.Ett spiralformat "ojo" i en puquio i Cantalloc. En studie från 2016 tyder på att spiralerna lät vinden hjälpa till att driva vattnet genom kanalerna.Fakta: Typ: puquio (akvedukt) · Datering: omdebatteradAdoberester i Cahuachi, ett ceremoniellt centrum som användes från omkring 100 f.Kr. till 500 e.Kr.Fakta: I bruk: ca 200 f.Kr.–700 e.Kr. · Högar: 40+Högar nära Cahuachi. Utgrävarna räknar över 40; många verkar vara naturliga kullar omformade med adobe.Mot Cahuachi. Helaine Silverman och Giuseppe Orefici menar att det var ett pilgrimscentrum med få fasta invånare.En mörk ytsten. Järn- och manganoxider mörkar ökenytan; lyfter man stenen syns den ljusa marken som användes för linjerna.
Varför skulle en kultur binda sina spädbarns huvuden så hårt att skallarna växte på längden?
En havsbåge på Ballestasturen. På 1800-talet var guano från öar som dessa en av Perus viktigaste exportvaror.Fakta: Skyddad: 1975 (nationalreservat)I väntan på båten till Ballestas. Öarna ingår i reservatssystemet för guanoöar, holmar och uddar.En gammal guanobrygga. Fågelspillning skördas fortfarande här med några års mellanrum, under strikt kontroll.Fågelklippor. Uppvällningen i den kalla Humboldtströmmen gör vattnen här till några av världens rikaste fiskevatten.Ett sjölejon. Området hyser också humboldtpingviner, och flamingor födosöker i Paracasbukten.Mähnsjölejon; vuxna hanar kan väga upp till omkring 350 kg.Fler sjölejon. Paracas nationalreservat inrättades 1975 och omfattar både öken och hav.Reservatets ökenkust: omkring 335 000 hektar, ungefär två tredjedelar av det hav.Vågeroderade klippor. På den här halvön fann Julio Tello Paracasnekropolen på 1920-talet, med sina förlängda skallar.Bränningar vid reservatets kust. Namnet Paracas sägs ofta komma från starka lokala vindar som bär med sig sand.Klippstaplar. La Catedral, reservatets berömda klippbåge, rasade vid jordbävningen i Pisco 2007.Öknen möter Stilla havet. I närheten är geoglyfen Kandelabern, omkring 180 m hög, inristad i en sandsluttning; dess ålder är okänd.Sandbuggy vid Huacachina. Dynerna runt oasen reser sig till omkring 100 m.Lagunen i Huacachina, som numera fylls på konstgjort eftersom grundvattnet har sjunkit.Palmer och dyner kring oasen, som en gång fanns avbildad på en peruansk sedel.
Varför skulle någon bygga ett torn som är bredare upptill än nedtill?
En chullpa som är bredare upptill än nedtill. De högsta tornen i Sillustani når omkring 12 m.Fakta: Kultur: colla, senare inka · Byggd: från 1200-talet · Höjd: 12 mSillustanihalvön ovanför Umayosjön, på omkring 3 900 meters höjd.Gravtorn för collaadeln mot altiplanons horisont, mest byggda omkring 1200–1500 e.Kr.Ett raserat torn avslöjar knepet: den fina beklädnaden är bara ett tunt skal över en grov kärna.Varje blocks yttersida höggs efter tornets kurva. Hur den släta ytan åstadkoms diskuteras fortfarande.Ett av de högsta tornen. En chullpa här har en huggen ödla, ofta tolkad som en symbol för liv och vatten.Bland tornen. Ett torn lämnades ofärdigt med jordrampen kvar, en ledtråd till hur blocken lyftes.Rasade block, troligen efter jordbävningar och plundrare som bröt upp tornen i jakt på gravgåvor.Tätt murverk i inkastil: inkafolket tog över platsen efter att ha besegrat colla på 1400-talet.Den lilla ingången vid foten; ingångarna här sägs oftast vetta mot öster, mot soluppgången.Två torn ovanför Umayosjön. En restaurering 2005 använde ramper och spett, de enkla metoder man tror att tornen byggdes med.Nedfallna beklädnadsstenar. Öppen fråga: exakt hur lyftes block 10 m eller högre? Rampen vid det ofärdiga tornet är den bästa ledtråden.Ett trasigt torn: fin beklädnad över fyllning av bråte, en teknik som också är vanlig i inkamurar.Gravfältet mot sjön. Enklare, äldre gravar här är äldre än inkatornen.
Enligt andinsk myt föddes själva solen ur den här sjön.
En båt av totoravass. Aymarabåtbyggare från Titicacasjön byggde Thor Heyerdahls vassbåt Ra II 1969–70.Fakta: Höjd över havet: ca 3 812 m · Yta: ca 8 372 km²Välkommen till en uros-ö. Titicacasjön ligger på omkring 3 812 meters höjd.Vasshus på en ö byggd av lager av totorarotblock och skuren vass, ett par meter tjock.Vardagsliv på öarna, av vilka dussintals i dag är förankrade i viken utanför Puno.Den fjädrande ytan: färsk vass läggs regelbundet ovanpå medan de undre lagren ruttnar.Färsk totora. Den vita nedre delen av stjälken äts också.Titicacasjön täcker omkring 8 372 km² och delas mellan Peru och Bolivia.En liten stenkyrka vid sjön. Närbelägna Juli, med fyra kolonialkyrkor, kallas "Amerikas lilla Rom".En stig ovanför vattnet, troligen nära Puno (exakt plats ej bekräftad). Titicacasjöns yta ligger på cirka 3 812 m och täcker omkring 8 372 km².En utsiktsplats vid sjön. Andinsk myt pekar ut sjön som födelseplats för Manco Capac, den förste inkan.
Dussintals stenfallosar står upprätt i en liten inhägnad vid Titicacasjön.
Rader av fallosformade stenar, orsaken till smeknamnet "fruktbarhetstemplet".Fakta: Yttermur: troligen inka · Stenar: ålder omstriddDen välfogade yttermuren anses vara inkaarbete; stenarna innanför är en annan fråga.Upprättstående stenar. Flera forskare menar att många höggs eller ställdes upp under 1900-talet för besökare.Eftermiddagsskuggor. Öppen fråga: var stenarna någonsin en rituell helhet, eller mest en modern utställning? Forskarna är oense.Många stenar visar lite vittring jämfört med muren, ett huvudargument för ett sentida ursprung.Inhägnaden. Chucuito var huvudstad för lupaqa, ett aymarakungadöme, före inkaerövringen.En ensam sten. Guider berättar om kvinnor som besöker platsen i hopp om fruktbarhet; traditionens ålder är okänd.Den muromgärdade gården i Chucuito, senare en spansk kolonialstad med egna kyrkor.Fogade murar i Chucuito. Lupaqa införlivades i Inkariket på 1400-talet.Lavar växer långsamt, så riklig växt tyder på lång exponering; jämför med de renare stenarna inne i inhägnaden.
En perfekt dörröppning, omkring sju meter i fyrkant, huggen i en röd klippa, utan något rum bakom.
En besökare i fördjupningen ger skala: den yttre nischen är ungefär 7 × 7 m.Fakta: Mått: ca 7 × 7 m · Datering: aldrig dateradNaturliga klippkammar på Hayu Marca-åsen. Den huggna ”porten” i klippan är ungefär 7 × 7 m, med en T-formad nisch omkring 2 m (198 cm) hög.Nischen, lokalt kallad gudarnas port (Puerta de Hayu Marca).Den lilla T-formade fördjupningen nedtill är omkring 2 m hög, som ett nyckelhål i en jättedörr.Den slipade ytan. Vem som färdigställde den, och när, är okänt; ingen studie har daterat den.Huggna ytor bredvid grov klippa visar att dörren höggs ut ur berget, inte byggdes.Naturliga klippkammar. En lokal guide, José Luis Delgado Mamani, gjorde platsen känd på 1990-talet.Kammen av röd klippa. Legenden säger att prästen Aramu Muru gick igenom med en gyllene solskiva.Porten vid ett annat besök. Den ligger nära sjön sydost om Puno, en kort promenad från vägen till Juli.En person i fördjupningen. En liten rund grop i mitten är där vissa besökare trycker pannan.Aldrig daterad. En ofullbordad inkahelgedom är en rimlig förklaring; idén om en "stjärnport" saknar arkeologiskt stöd.
När jordbävningar drabbade Cusco 1650 och 1950 sprack eller rasade kolonialbyggnaderna, medan inkamurarna under dem höll.
Katedralen på natten, byggd 1559–1654 på platsen för ett inkapalats.Fakta: Byggd: 1559–1654 · UNESCO: 1983En kvällsgata i Cusco, på cirka 3 400 m. Kolonialstaden byggdes direkt på inkaiska grunder efter att spanjorerna tagit sig in 1533.Polygonala inkablock i samma stil som den tolvkantiga stenen på gatan Hatun Rumiyoc.Ett monument i Cuscos historiska centrum (vilket går inte att avgöra från bilden). Spanska styrkor tågade in i inkaernas huvudstad i november 1533.En kolonial kyrka. Många byggdes på inkagrunder, som Santo Domingo ovanpå Coricancha.Inkamurar längs en gata. De klarade jordbävningarna 1650 och 1950 bättre än kolonialbyggnaderna ovanpå.Dalen uppifrån. Enligt traditionen anlades Pachacutis Cusco i form av en puma.Snidade träbalkonger, typiska för kolonialherrgårdar byggda på inkamurar.Plaza de Armas. Under inkatiden tros huvudtorget (Huacaypata) ha varit ännu större.Cuscos röda tak; staden är UNESCO-världsarv sedan 1983.Staden över dalen. Cusco växte till rikets huvudstad under Pachacuti på 1400-talet.Ett kyrktorn inramat av en arkad. Många torn fick byggas om efter jordbävningen 1650.En gränd mellan inkamurar. De lutar lätt inåt, något man tror hjälper dem att stå emot jordbävningar.Katedralen under en högtid; religiösa processioner går fortfarande runt torget.Folkmassor på Plaza de Armas, där upprorsledaren Túpac Amaru II avrättades 1781.
Den största stenen i de här murarna uppskattas ofta till omkring 120–130 ton.
Den långa muren från esplanaden, där Inti Raymi återuppförs varje 24 juni.Fakta: Sten: kalksten, andesit · Byggd: 1400-taletPolygonala block i sicksackmurarna, som klättrar uppför kullen i tre terrasser.Murarna ovanför esplanaden. Enligt uppskattningar gick över 6 000 m³ sten åt till anläggningen.De övre terrasserna. Efter erövringen bröt spanjorerna sten ur de övre byggnaderna till Cuscos kyrkor.En port. Studier av ofärdiga block tyder på att stenhuggarna finjusterade stenarna på plats.Sicksackmurarna. Vissa ser sicksacken som tänderna i den pumaformade staden; den blottar också angriparnas flanker.Block passade utan murbruk på cirka 3 701 m höjd. Varje fog följer grannstenens oregelbundna kontur, så inga två stenar i murarna har samma form.Runda grunder till Muyuq Marka, ett torn som förstördes efter erövringen och grävdes ut på 1930-talet.Besökarna ser små ut bredvid murarna. En del andesit kom troligen från Rumicolca, uppskattningsvis 35 km bort.Den nedersta terrassen. Det största blocket uppskattas ofta till omkring 120–130 ton; högre siffror på upp till 200 ton saknar gott stöd.Ett rundat block med täta fogar: varje sten formad efter sina grannar.Trappsteg huggna i berggrunden. Inkafolket högg också ut helgedomar (huacas) i fast berg.Huggna trappsteg på klipphällen. Öppen fråga: deras användning är inte dokumenterad; många tolkar dem som rituella säten.Klipphuggna kanaler och säten ovanför murarna; vattenritual är en vanlig tolkning.Murarna längs sluttningen. År 1536 höll Manco Incas styrkor fästningen innan spanjorerna tog tillbaka den.En mindre mur. Jean-Pierre Protzen visade experimentellt att hårdare slagstenar kan forma stenar som dessa.Tambomachay: källvatten rinner fortfarande genom inkakanaler till tre små fall.En huggen passage i en klippa, troligen Qenqo, en helgedom vars namn ofta översätts med "sicksack" eller "labyrint".Trappsteg och säten huggna direkt i berggrunden ovanför murarna; inkafolket formade fast berg lika väl som de byggde med det. Foto: Jani Korpi, CC BY-SA 3.0, Wikimedia Commons
Spanjorerna hittade aldrig Machu Picchu, men lokala bönder bodde där när Hiram Bingham kom 1911.
Den klassiska vyn med Huayna Picchu (omkring 2 720 m), vars topp också har inkaterrasser och byggnader.Fakta: Byggd: ca 1420–1530-talet · Höjd över havet: ca 2 430 m · UNESCO: 1983Terrasser och byggnader. Forskare uppskattar att omkring 60 % av byggarbetet ligger under jord, i grunder och dränering.Citadellet på omkring 2 430 m. Radiokolsdatering (2021) tyder på att det var bebott från omkring 1420 till 1530-talet.Terrasser med Huayna Picchu bakom. Lager av sten, grus och matjord dränerade de kraftiga regnen.En lama ovanför ruinerna. Lamor var Andernas enda stora packdjur och bar omkring 25–30 kg.Huvudtorget och bostadskvarteren; platsen har gott och väl över 150 byggnader.En huggen klippa. Inkabyggarna gjorde klipphällar till helgedomar; den mest kända här är Intihuatana.Hus med gavlar. Stenpinnar på gavlarna höll en gång halmtaken på plats.Torreóns böjda mur, byggd runt en naturlig klipphäll.Taklösa hus. Enligt uppskattningar bodde här som mest omkring 750 människor, mest i hovets tjänst.Från de övre terrasserna. Namnet betyder "gammal topp" på quechua.Dimma över ruinerna. Lokala bönder bodde fortfarande här när Hiram Bingham kom 1911.Odlingsterrasser. Med sin dränering har de hållit sluttningen på plats i över 500 år.Trapetsformade fönster, ett kännetecken för inkaarkitektur, i skiftad granit.En trapetsformad dörröppning. Murarna låser i varandra utan bruk.Machu Picchu ligger omkring 450 m ovanför floden Urubamba.Toppar i diset. Machu Picchu blev UNESCO-världsarv 1983 och ett av världens sju nya underverk 2007.Torreóns böjda mur. Kring junisolståndet faller ljus på stenen därinne (Ziółkowski & Kościuk 2020): en ljuseffekt kring solståndet, inte en exakt kalender.Besökare ovanför dalen. Antalet biljetter per dag begränsas för att minska slitaget på platsen.Hiram Bingham-vägens serpentiner upp från dalen.
Väldiga rosa stenar ligger övergivna längs vägen från ett stenbrott på andra sidan floden.
Knoppar på fogade block. Protzen föreslog att sådana utsprång kan ha varit hävstångs- eller positioneringspunkter; deras syfte är fortfarande omdebatterat.Fakta: Sten: ryolit · Uppsk. vikt: ca 50–100 t (uppskattningar) · Byggd: 1400-taletFoto: Jani Korpi, CC BY-SA 3.0, Wikimedia CommonsMuren med de sex monoliterna: rosa ryolit som släpades från stenbrottet Kachiqhata, omkring 4–5 km bort på andra sidan floden.Fakta: Sten: rosa ryolit · Stenbrott: Kachiqhata, ca 4–5 km · Byggd: 1400-taletFogade nischer på Tempelkullen, där Manco Inca besegrade en spansk styrka 1537.Trapetsformade nischer. I slaget 1537 översvämmade inkafolket slätten nedanför för att bromsa det spanska kavalleriet.Trappstegsformat murverk högt upp; templet byggdes fortfarande när spanjorerna kom.Förrådshusen på Pinkuylluna mittemot: högt, blåsigt och kallt, ett naturligt sätt att hålla maten färsk.Förrådshusen på Pinkuylluna, i sluttningen mittemot byn Ollantaytambo: högt, blåsigt och kallt, ett naturligt sätt att hålla maten färsk.Fina fogar. Tunna stenremsor fyller gliporna mellan de sex monoliterna.En inkagränd i staden. Ollantaytambo kallas ofta Sydamerikas äldsta kontinuerligt bebodda stad.Huggna block. Övergivna "trötta stenar" ligger längs rampen från stenbrottet, kvarlämnade under transporten.Exakt huggna nischer. Jean-Pierre Protzen studerade ramperna och verktygen som användes här.Terrasser uppför Tempelkullen i Ollantaytambo (cirka 2 792 m), omkring 72 km väg från Cusco. Blocken till templet drogs uppför en ramp från stenbrottet Kachiqhata på andra sidan floden.En dörröppning i övre delen. Inkadörrar lutar inåt, vilket hjälper dem att stå kvar vid jordbävningar.Stora block nära toppen. De tyngsta blocken här uppskattas till omkring 50–100 ton; platsen blev aldrig färdig.Stenmurar i staden, som fortfarande följer inkatidens gatuplan med muromgärdade kvarter (canchas).Järnvägsstationen: härifrån följer banan Urubamba mot Machu Picchu.Besökare på Tempelkullens terrasser; murarna är fogade utan bruk. Foto: Jani Korpi, CC BY-SA 3.0, Wikimedia Commons
Klippan ovanför Pisac är full av gravar och utgör en av de största kända inkagravplatserna.
Terrasser ovanför Heliga dalen, troligen i Pisac (ej bekräftat från bilden). Inkaterrasser kombinerar stödmurar i sten med skiktad fyllning som dränerar regnvatten.Morays runda terrasser: omkring 30 m djupa, med temperaturskillnader på upp till 15 °C mellan topp och botten.Fakta: Djup: ca 30 m · Temperaturskillnad: upp till 15 °CPisacs ruiner. Klippan bakom rymmer hundratals gravar, en av de största kända inkagravplatserna.Heliga dalens botten, lägre och varmare än Cusco, var inkafolkets bästa majsmark.Fogade murar med nischer i den rituella delen, som har en egen Intihuatanasten.En rad nischer i en terrassmur; nischerna tros ha rymt offergåvor eller föremål.Murverk i en raserad del. Befästa delar här vaktade ingången till dalen.Textilier på marknaden i Pisac, som är livligast på söndagar.Traditionell dräkt på marknaden; mönstren visar ofta bärarens hemby.Dockor och souvenirer, många av alpackaull, en fiber som spunnits i Anderna i tusentals år.En traditionell lerugn; Pisac är känt för sitt vedugnsbakade bröd.Kvinnor i röda ponchos från byarna runtomkring.Barn i traditionella dräkter. Quechua är fortfarande förstaspråk för många familjer här.
Samma H-formade block återkommer gång på gång i Puma Punku, huggna med plana ytor och skarpa innerhörn.
Solporten, huggen ur ett enda block av andesit: omkring 3 m hög och 4 m bred.Fakta: Sten: andesitAkapanapyramiden: 257 × 197 m och 16,5 m hög, Tiwanakus största byggnadsverk.Fakta: Mått: 257 × 197 m · Höjd: 16,5 mAkapana. Mycket av stenbeklädnaden fördes senare bort och kvar blev en jordhög.Det halvt underjordiska templet, vars murar bär dussintals huggna stenhuvuden.En huggen staty. Tiwanakus monoliter, som Poncemonoliten, håller rituella föremål i händerna.Kalasasayas port och monolit. Murarna rekonstruerades från slutet av 1950-talet.Tempelområdet i Tiwanaku, UNESCO-världsarv sedan 2000.Ett H-block. En studie mätte återkommande block på omkring 97 × 99 × 55 cm.Fakta: Sten: andesitEtt exakt huggt andesitblock; andesiten kom från stenbrott på andra sidan Titicacasjön.Urtag huggna för att foga ihop block; I-formade urtag höll klamrar av koppar-arsenik-nickelbrons.De stora plattformsplattorna av röd sandsten, från ett stenbrott omkring 10 km bort.En platta med en huggen kanal, möjligen för dränering.Staplade block på Pumapunkus plattform (cirka 3 850 m). Högen hade tre nivåer av stödmurar i sten, och plattformen bar en gång upp till åtta portar av andesit.Små urtag och spår: bronsklamrar användes i vissa fogar.En jättelik sandstensplatta. De största publicerade längderna är omkring 8 m (7,81 m och 8,12 m); detta fotografi har inte identifierats som just den största plattan.Fakta: Sten: röd sandsten · Byggd: ca 580–710 e.Kr.Block vid Pumapunku: röd sandsten från ett stenbrott cirka 10 km bort, andesit från Copacabanahalvön omkring 90 km bort på andra sidan Titicacasjön. Kol-14-dateringar placerar stenarbetet efter cirka 536–600 e.Kr.Utspridda block, flyttade av plundring, stenbrytning under kolonialtiden och troligen jordbävningar.Ett block med korsformat snitt. Öppen fråga: exakt hur fick man sådana innerhörn med stenverktyg?Ingången till Puma Punku. Namnet översätts oftast med "Pumans port".Återkommande H-former tyder på att stenhuggarna arbetade efter mallar.
En hel sandstensås, omkring 220 meter lång, huggen med kanaler, säten, nischer och djurfigurer.
El Fuertes huggna sandstensås, UNESCO-världsarv sedan 1998.Fakta: Sten: sandsten · Längd: ca 220 m · UNESCO: 1998Den skulpterade bergsryggen är cirka 220 × 60 m och nästan helt täckt av inkaiska och förinkaiska ristningar; arbetet påbörjades troligen av chané omkring 300 e.Kr.Kanaler och former huggna i klippan; kattdjur och ormar finns bland ristningarna.Huggna bassänger, ofta tolkade som platser för offer av vätskor.Nischer längs klippväggen. Inkafolket tog platsen under Tupac Yupanqui (1471–93).Den huggna klippan. El Fuerte är ovanligt eftersom tre kulturer har byggt på samma plats: chané, inka och spanjorer.De två långa parallella fårorna. Forskare föredrar rituella vattenkanaler; idén om en "startramp" saknar stöd.Rännorna längs krönet. De tidigaste ristningarna knyts till Mojocoyasperioden (ca 200–800 e.Kr.); enskilda snitt kan inte dateras, så det är inte alltid klart vilka som är förinkaiska.Nischer huggna i klippväggen, lika dem i inkabyggnader.Grunder från inkatiden. Platsen var en gränspost mot chiriguanos (guaraní).Klippytan. Besökare får inte längre gå på klippan, eftersom erosion hotar ristningarna.Vittrade nischer: mjuk sandsten nöts snabbt av regn och vind.Grunder till senare byggnader. Spanjorerna fanns på platsen från 1570-talet och grundade en bosättning 1615.Murar i inkadelen. Den stora inkahallen (kallanka) här mätte omkring 68 × 16 m.Fakta: Mått: ca 68 × 16 mEn fåra med huggna skåror. Öppen fråga: skårornas syfte är okänt.Huggna nischer nedanför klippan. Öppen fråga: deras användning är inte dokumenterad; offergåvor eller gudabilder är vanliga gissningar.Vattenfallen Las Cuevas nära Samaipata, i utkanten av Amboró nationalpark.
Den här saltöknen är så platt att den används för att kalibrera satelliters höjdmätare.
En siluett på Salar de Uyuni, jordens största saltöken på omkring 10 582 km².Fakta: Yta: 10 582 km² · Höjd över havet: ca 3 656 m · Höjdvariation: < 1 mRedo att ge sig ut på saltöknen på cirka 3 656 m. Saltet är rester av en serie sjöar från sen pleistocen; för omkring 30 000–42 000 år sedan låg området under den jättelika Minchinsjön.Salthögar som torkar i Colchani, där arbetare skär och bearbetar saltet för hand.Ett hotell byggt av saltblock vid salarens kant; även sängar och bord är av salt.En skylt på slätten. Över hela salaren varierar höjden med mindre än 1 m.Jeepar på den vita slätten. Saltskorpan är på sina ställen upp till omkring 8 m tjock.Utsikten från Isla Incahuasi, toppen av en forntida vulkan som täcker 24,62 ha.Fakta: Yta: 24.62 haKaktusar och salt från ön. Dess klippor innehåller fossila alger från den förhistoriska sjön.Jättekaktusar (Trichocereus) på Isla Incahuasi; många sägs vara hundratals år gamla.Toppen av Isla Incahuasi, cirka 100 km väster om Uyuni. Jättekaktusarna (Echinopsis atacamensis) kan bli över 10 m; ön förväxlas ofta med Isla del Pescado 22 km åt nordväst.En korallik klippbåge, bildad av avlagringar från den forntida sjön.Små figurer på oändligt vitt. Flatheten gör perspektivbilder lätta.Solnedgång över saltet. Under skorpan ligger en av världens största litiumfyndigheter.Skymning. Salaren är så platt att den används för att kalibrera satelliters höjdmätare.Ett gammalt tåg på tågkyrkogården utanför Uyuni, en kvarleva från gruvjärnvägarna.Rostande lok i Uyuni, grundat 1889 som järnvägsstad för gruvorna.En lokal kvinna vid spåren. Turismen till salaren är i dag en grundpelare i Uyunis ekonomi.
På skallens sida syns MRI DB skrivet med bläck. Kan några bokstäver berätta var skallen kommer ifrån och var dess uppgifter finns? Den här sidan följer ledtråden så långt de öppnade källorna räcker.
Skallarna på bilderna är mänskliga kvarlevor. Sidan berättar bara vad som syns på fotografierna och i utställningstexterna och vad publicerad forskning säger. Ett fotografi kan inte avslöja den dödes ålder, sjukdomar eller ursprung.
Skallbilder, Peru 2014
Den övre delen av en rund skalle framifrån. Skallens nedre del är ofullständig. Foto: Jani Korpi, Peru 2014.I två videosekvenser går kameran runt en lång skalle. I nedre högra hörnet finns en tredje videoinspelning. Stillbilder ur Jani Korpis videor aqPy1X1mhGY, yIA-Dykw_40 och dNgc018HQNA. Filmat 1 november 2014.Bakhuvudets långa båge syns från sidan. Bilden innehåller inga mått på skallen. Foto: Jani Korpi, Peru 2014. Skallen hålls av Jani Korpi.Jani Korpi håller skallen som kallas Starchild 2. Samma föremål syns sannolikt på bild 01 och 10. Foto: Jani Korpi, Peru 2014.Den mörka skallens bakhuvud i förgrunden sträcker sig långt bakåt. Till vänster syns reflexer i glaset. Foto: Jani Korpi, Peru 2014.På skylten står det på spanska ”Cráneo deformado artificialmente”, på svenska ”konstgjort formad skalle”. Bredvid finns en ljus skalle sedd från sidan. Foto: Jani Korpi, Peru 2014.Tre skallar från olika vinklar. Den mindre skallen i mitten står på ett eget stöd. Foto: Jani Korpi, Peru 2014.Gamla märkningar syns på två skallar. MRI DB-början på den högra skallen ger en utgångspunkt för en registerjämförelse. Foto: Jani Korpi, Peru 2014.Mellan skallarna står det på spanska ”Deformación tipo Paracas Necrópolis”, på svenska ”skallformning av Paracas Necrópolis-typ”. Ordet typ syftar på en klassificering, inte en fyndplats. Foto: Jani Korpi, Peru 2014.På sidobilden syns en sutur tydligt. Underkäken och tänderna saknas på bilden. Foto: Jani Korpi, Peru 2014.På monterns olika hyllor syns skallar framifrån och från sidan. I glaset syns också fotografens spegelbild. Foto: Jani Korpi, Peru 2014.
Den 15 februari 2024 fotograferade Jani på Egyptiska museet i Kairo stenhuvuden vars hjässa sträcker sig långt bakåt. Formen påminner om de peruanska skallarna, men bilderna är tagna på en annan kontinent och omkring nio år senare än de peruanska skallbilderna (2014).
Skulptur · sten · Kairo 2024Två lösa stenhuvuden blickar åt höger. Hjässans båge fortsätter långt bakom örat. Foto: Jani Korpi, Kairo, 15 februari 2024. Utsnitt ur en stillbild från video, utomstående beskurna bort.Mänskliga kvarlevor · människoskalle · Peru 2014En lång skalle från sidan, ansiktet åt höger (bild 03). Foto: Jani Korpi, Peru 2014.
Skulptur · sten · Kairo 2024Den rödaktiga stenfigurens huvud blickar åt vänster, och hjässan reser sig snett ovanför örat. Foto: Jani Korpi, Kairo, 15 februari 2024. Utsnitt ur en stillbild från video, utomstående beskurna bort.Mänskliga kvarlevor · människoskalle · Peru 2014Som jämförelse den högra skallen (bild 09). Foto: Jani Korpi, Peru 2014.
Kopplingen till Peru är bara visuell. Amarnahuvudena är skulpturer, de peruanska skallarna mänskliga kvarlevor; i det undersökta Paracasmaterialet har det långa huvudet tolkats som formning gjord i barndomen (forskningsbakgrund). Kairobilderna togs 2024, Perubilderna 2014. AI-illustrationer av dessa par finns på stenstadssidan: par 12 och par 13 (Kairos stenansikten och Perus skallar).
Tiwanaku och Puma Punku: En lång platta. De största sandstensplattorna är cirka 8 m långa (publicerade mått är bland annat 7,81 m och 8,12 m), angivna som längd, inte som ton; denna platta har inte identifierats som den allra största.Cusco: Den tolvsidiga stenen, Hatun Rumiyoc (bekräftad).
En sammanhängande väg genom stenen, från Tiwanaku till kolonialtidens Cusco.
År 1549 antecknade Cieza de León i Tiwanaku att inkafolket kan ha hämtat förebilden för byggnaderna i Cusco härifrån. Krönikorna svarar med berättelser, forskningen med mått och dateringar, och varje akt lämnar frågan vidare till nästa sten. Vägen går genom tiden, inte i den ordning resan 2011 tog, och den påstår inte att en kultur enkelt blev en annan.
Fiktion. AI-illustrationer av en påhittad stenstad. Varje par visar först Jani Korpis fotografi från Peru och sedan en AI-illustration av dess form. Stenstaden och dess invånare är påhittade.
01 · Optikern justerar ett prisma
FotoDen övre delen av en rund skalle framifrån. Skallens nedre del är ofullständig. Foto: Jani Korpi, Peru 2014.AI-illustration · fiktionOptikern justerar ett prisma.
02 · En stenlast färdas genom gränden
FotoI två videosekvenser går kameran runt en lång skalle. I nedre högra hörnet finns en tredje videoinspelning. Stillbilder ur Jani Korpis videor aqPy1X1mhGY, yIA-Dykw_40 och dNgc018HQNA. Filmat 1 november 2014.AI-illustration · fiktionEn stenlast färdas genom gränden.
03 · Stenhuggaren kontrollerar en fog
FotoBakhuvudets långa båge syns från sidan. Bilden innehåller inga mått på skallen. Foto: Jani Korpi, Peru 2014. Skallen hålls av Jani Korpi.AI-illustration · fiktionStenhuggaren kontrollerar en fog.
Gestalternas miner, hudton, hår och vardag hör till den påhittade stenstaden. En del av fotografierna visar samma föremål från olika håll.